Här har vi samlat ihop information om ämnen som vi får mycket frågor kring, samt saker som kan vara bra som djurägare att veta lite mer om

Hypertyreoidism också kallat hypertyreos eller giftstruma är den vanligaste hormonella sjukdomen hos katt. Det finns studier som visar att 10 procent av alla katter över 9 år drabbas. Hypertyreoidism ses framför allt hos medelålders och äldre katter men ibland även hos lite yngre individer.

Sköldkörteln som sitter i halsregionen producerar normalt ett hormon, Tyroxin eller T4. Tyroxin hjälper till att reglera ämnesomsättningen i kroppen. Om man har för mycket av detta hormon går ämnesomsättningen för fort och om man har får lite så går den för sakta.

Det som händer när en katt drabbas av hypertyreoidism är att sköldkörteln drabbas av en tumör. Detta är en sk. funktionell tumör som bildar mer tyroxin än vad kroppen behöver. Tumören är i de allra flesta fall godartad och sprider sig inte till andra delar av kroppen. 

Symptom på Hypertyreoidism

Symtomen på sjukdomen beror på att ämnesomsättningen går för fort (eftersom vi har en överproduktion av Tyroxin) och katten kan verka hyperaktiv eller nervös. Den kan äta väldigt mycket utan att gå upp i vikt och i ett senare skede kan den gå ned i vikt. Ibland kan man se att katten springer på lådan och kissar och bajsar oftare. Blodtrycket och hjärtfrekvensen går upp och detta kan i sin tur påverka flera olika organsystem i kroppen.

För att ställa diagnos tar man ett blodprov där man mäter tyroxin-halten i blodet (T4). Man bör även ta ett fullständigt blodprov samt göra en klinisk undersökning för att skapa sig en uppfattning om hur fortskriden sjukdomen är samt för att utvärdera om andra organsystem är inblandade. Man kan också kontrollera blodtrycket och göra ett hjärtultraljud. 

Behandlingsalternativ

Det finns flera olika sätt att behandla hypertyreoidism hos katt

Operation

Man kan operera bort delar av sköldkörteln, detta görs dock sällan idag då det finns bättre, modernare behandlingsalternativ.
Radiojodbehandling
Radiojodbehandling innebär att man strålbehandlar tumören. Detta görs på djursjukhus. Katten får en injektion med radioaktivt jod som söker upp sköldkörteln och strålbehandlar den lokalt. Katten behöver då vara på djursjukhus i ca en vecka.

Behandling med tabletter

Man kan också behandla med tabletter som ges dagligen. Detta är en livslång behandling som brukar fungera bra men ibland kan det vara lite besvärligt att ge katten tabletter. Medicinen kan också ge biverkningar och uppföljning är väldigt viktigt.

Medicinskt foder

Det nyaste behandlingsalternativet är ett medicinskt foder. Det fungerar genom att jodhalten i fodret är reducerad. Jod behövs för att sköldkörteln ska kunna producera tyroxin. Reducerar man mängden jod i maten, reducerar man även mängden tyroxin som kan produceras av tumören. Om man väljer att ge katten detta foder ska man inte behandla med tabletter samtidigt och man ska inte heller ge katten något annat slags foder. Fodret säljs bara hos veterinärer och ska endast ges på veterinärs inrådan efter att diagnosen har blivit fastställd. 

Uppföljning är viktigt

Oavsett vilken behandlingsmetod som används är det viktigt med regelbunden uppföljning för att kontrollera tyroxinvärdet, lever-, njurvärden samt blodvärden, och i vissa fall även blodtryck och hjärtfunktion.

Efter insatt behandling med tabletter eller medicinskt foder ska ett första besök bokas in efter tre veckor. Därefter bör återbesöken göras enligt din veterinärs ordination.

Om du har en katt som står på tablettbehandling och du vill övergå till behandling med medicinskt foder, kontakta gärna oss för rådgivning. 

På sommarhalvåret får man som veterinär många frågor angående algblomningen och hur farlig den är för våra badande hundar. Även hundar som inte badar men som går i vattenbrynet och kanske även dricker vatten kan råka illa ut. Här följer en kort beskrivning av de alger som finns längs de svenska kusterna och hur de kan utgöra en fara för våra fyrbenta vänner.

Blåalger (Cyanobacteria) är primitiva plantor/organismer som klassas som alger men de har även en del av bakteriernas egenskaper. Man finner dem i sötvattenssjöar, i bräckt vatten och i havet. De lever både på ytan och på botten.

Det är encelliga organismer som vanligtvis växer i klungor eller i långa stråk. Vid gynnsamma förhållanden, dvs när det är soligt och vattnet är varmt och rikt på näring (speciellt kväve och fosfor) kan blåalgerna växa massivt och "blomma". Om förhållandena ändras så dör cellerna, löses upp och släpper ut sina toxiner (gifter) och driver in till kusten vilket gör dem farliga för badande husdjur.

Hundar utsätts för dessa alger både genom att dricka vattnet och genom att bada i det (katter brukar inte gå och dricka vatten med giftalger i). Gifterna som algerna producerar är akut farliga och leder ofta till döden. Döden kommer oftast mycket snabbt.

Om algerna är koncentrerade i vattnet behövs inte en så stor mängd för att döda en hund eller andra djur.

Giftigheten beror på hur stor mängd hunden får i sig men också på hur upplöst algen är. Vissa arter producerar och innehåller hepatotoxiner (levergifter). Dessa skadar cellerna i levern vilket leder till celldöd och levern slutar fungera. Man kan ibland till och med få blödningar i levern. Gifterna verkar även kunna ge cancer hos de djur som överlever.

Levern har en central roll i kroppens funktion som att t ex exempel producera koagulationsfaktorer och protein och döden beror oftast på den kraftiga leverskadan i kombination med blödningar och chock.

Vissa arter av alger producerar också neurotoxiner (nervgifter), dessa påverkar andningen och rörelsemönstret och till slut gör de att hunden börjar dregla, krampa och dör.

Slutligen finns det gifter i cellväggarna som är mycket irriterande för slemhinnor och hud. Dessa gifter är delvis ansvariga för kräkningarna och diarrén som uppkommer i samband med algförgiftning.

Hundar som utsatts för alger brukar få symptom mellan 15 och 60 minuter efter att de fått i sig algerna. Vissa dör inom 10-30 minuter efter att de har börjat visa symptom.

Om de kommit i kontakt med en mindre mängd får de kräkningar. De får även buksmärtor och ibland även diarré. Kräkningarna och diarrén kan vara blodiga.

Beroende på vilken typ av alger de fått i sig kan de även utveckla andra symptom som t ex bleka slemhinnor, rest ragg, slöhet, svaghet, dålig koordination, smärta, andningssvårigheter och koma mm...

Behandling måste sättas in snabbt och går framförallt ut på att få bort algerna från hunden. Om en hund har druckit av vatten med alger i bör man framkalla kräkning. Hundar som har badat i algerna måste spolas av snabbt men noggrant. Man bör även sätta en krage på dem så de inte kan komma åt att slicka på pälsen.

Efter det sätter man in dropp för att förhindra chock och för att späda gifterna.

Om hunden har kramper ger man kramplösande medicin men man bör undvika de flesta mediciner, inklusive smärtstillande, då de kan påverka levern som redan är skadad.

Mer information om aktuell algstatus på olika badplatser i Sverige och hur algblomningen påverkar människor kan du få på sajten: folkhalsomyndigheten.se

Värmeslag är en stor fara för våra hundar under sommaren. Även i Sverige där vi ändå inte har tropisk hetta. Värmeslag drabbar oftast hundar som har fått sitta för länge i en bil i solen. Det händer även att hundar som vistats en längre tid i solsken och inte har kunnat skydda sig i skuggan blir överhettade. Enstaka fall av hundar som badats t ex inför en utställning och sedan har fönats under en längre tid har också blivit för varma. Kramptillstånd kan också leda till värmeslag men då finns det en annan sjuklig bakgrund. 

Klockan Yttertemp Skugga/sol Temp i bilen
08:30 +14 grader Skugga +19 grader
09:30  +18 grader Skugga  +38 grader
10:30 +20 grader Blandat  +47 grader
11:00 + 20 grader  Sol +57 grader
12:00  +23 grader Sol +62 grader
13:30 +22 grader Sol +85 grader


Speciellt känsliga är hundar som är gamla, trubbnosiga, överviktiga, uttorkade, har tjock päls, har hjärt- eller andningsproblem, står på medicin som höjer ämnesomsättningen (t ex hundar som står på Forthyron/Levaxin mot sköldkörtelfel), eller som har haft värmeslag tidigare. Det som händer vid värmeslag är att kroppens normala förmåga att reglera kroppstemperaturen sätts ur spel pga att den omgivande temperaturen är för hög eller att en process i kroppen producerar en stor mängd värme (t ex muskelkramper). Detta skiljer värmeslag från vanlig feber där hjärnans temperaturreglerande organ är med och ställer in kroppstemperaturen på en högre nivå pga påverkan från inflammatoriska substanser i kroppen. Febernedsättande mediciner hjälper därför inte vid värmeslag. Det finns alltså ingen gräns för hur hög kroppstemperatur en hund med värmeslag kan få. Gränsen för vad organen i kroppen klarar av är 42,8°C. Det som händer om temperaturen stiger över det är att cellernas yta och proteiner denatureras och cellerna dör.

Tecken på värmeslag är hässjning, dregling, feber, torra (klibbiga) och röda slemhinnor, hög puls och i allvarliga fall andningssvårigheter, kräkningar och koma.

Om du misstänker att din hund har fått värmeslag bör du kontakta en veterinär omedelbart.

Den viktigaste behandlingen är att få ner kroppstemperaturen. Det gör man lättast genom att spruta ner hunden med kallt vatten och sedan fläkta hunden så mycket som möjligt. Man kan ta handdukar som man blöter med kallt vatten och lägger i ljumskarna och runt huvudet på hunden. Handdukarna måste bytas ofta och kylas ner igen. Man kan även lägga kalla våta handdukar i armhålorna och linda in trampdynorna. Om hunden har ett mycket lågt blodtryck, vilket är vanligt, måste den få dropp.

Om hunden är medvetslös måste man intubera den (lägga ner en andningsslang i luftstrupen) och ge den syrgas.

När temperaturen kommit ner till 39,5 så ska man sluta kyla hunden för att undvika för snabb nedkylning.

Isbad är inte att rekommendera då dessa ger sammandragning av blodkärl och skakningar/kramp i musklerna vilket hindrar nedkylningen.

Även om man lyckats stabilisera hundens tillstånd själv bör man åka till veterinär då värmen kan ha skadat flera organ i kroppen. Där tas ett blodprov för kontroll av bl a lever- och njurfunktion. Lämna därför hellre hunden hemma om du misstänker att den behöva sitta i bilen ett tag en varm sommardag. Värmeslag kommer snabbare än du t

Knyt aldrig fast hunden i dragkroken när ni tar rast vid en långresa. Det har hänt flera gånger att vi fått in hundar som släpats efter en bil av misstag!!! Många gånger är skadorna så omfattande att hunden dör eller måste avlivas.

Ögat kan drabbas av en mängd olika lidanden. Vissa beror t ex på olyckor eller infektioner medan andra orsakas av defekta gener dvs de är ärftliga. I Sverige har vi kommit långt med bekämpningen av genetiska sjukdomar hos hundar inte minst ögonsjukdomarna. Seriösa uppfödare i raser där ärftliga ögonsjukdomar förekommer låter alltid en veterinär med speciell ögonkompetens undersöka sina avelshundar innan de tar valpar på dem. I dagsläget finns det ca 25 veterinärer i landet med den kompetensen.

Undersökningen kallas för en ögonlysning och går till så att hunden får ögondroppar som vidgar pupillen. Efter ungefär en halvtimme är pupillerna så stora att ögat kan undersökas ordentligt. Själva undersökningen tar cirka fem minuter och görs med speciella ögoninstrument kallade spaltlampa och oftalmoskop. Veterinären skriver ett intyg som skickas till Svenska Kennelklubben och ägaren får en kopia. Intyget förnyas en gång årligen för avelshundar medan hundar som inte går i avel bör ögonlysas två gånger under livet, första gången vid 1-2 års ålder och andra vid 6-8 års ålder.

Några exempel på ögonsjukdomar som kan vara ärftliga är:

Katarakt, eller i dagligt tal grå starr, som sjukliga grumlingar i linsen kallas. Majoriteten av alla hundar som blir mer än tio år gamla har någon form av grå starr så för veterinären gäller det att kunna skilja på harmlösa, icke ärftliga grumlingar och de ärftliga grumlingar som kan medföra blindhet eller i alla fall nedsatt syn. Typiskt ses katarakten som en gråvit grumling innanför pupillen och hunden visar symtom i form av sakta avtagande syn. Katarakten har den fördelen, jämfört med många andra ärftliga sjukdomar, att den vanligen går att operera. Den skadade linsen sugs då ut via ett litet snitt i ögat och en ny konstgjord lins ersätter den gamla. Precis som man gör med människor.

Progressiv retinal atrofi (PRA), så kallad näthinneförtvining. Finns hos många hundraser och innebär att cellerna längst bak i ögat sakta förtvinar och dör, en efter en. Här finns en enorm variation mellan olika hundraser. I vissa raser kan total blindhet vara ett faktum redan vid ett års ålder medan det hos andra kan ta åtta år eller mer innan synen är borta. Det finns inget sätt att bota sjukdomen utan vi får istället försöka förebygga genom att ögonlysa alla hundar innan de blir föräldrar. Hittar man en hund med sjukdomen så får varken den eller syskonen eller föräldrarna fortsätta att användas i avel eftersom de alla kan vara bärare av sjukdomen.

Retinal dysplasi, eller näthinneveck, innebär att näthinnan istället för att ligga slätt utmed ögats insida är veckad i olika grad. Det kan vara allt från enstaka små harmlösa rynkor till att hela näthinnan lossnat och hänger som en blöt trasa från synnerven. Den här sjukdomen går dock lätt att upptäcka även vid tidig ålder och den blir vanligen inte värre med tiden. De flesta hundar med näthinneveck lever helt normala liv utan att någonsin verka se dåligt men parar man två hundar med veck så kan valparna drabbas av svårare typer av veck och till och med bli blinda.

Om ditt djur plötsligt verkar ha problem med ett öga är det viktigt att vi får titta på det snarast då det kan vara mycket akut.

 

I Sverige finns bara en giftig sorts orm, huggormen (Vipera berus). Den är vanligen grå eller brun-grå med ett svart zick-zack-mönster på ryggen. Det finns dock mörka, nästan helt svarta individer.

Vår huggorm dödar sina byten genom att giftet orsakar skador på blodkärl och blodkroppar vilket leder till chock och massiva inre blödningar. Intressant är att de unga huggormarna, espingarna, har en giftsammansättning som är mer anpassad för kallblodiga djur (grodor) medan de äldre djurens gift är gjort för att döda varmblodiga djur (möss). Myten att espingarna är extra giftiga stämmer alltså inte. Åtminstone inte sedd ur mänsklig synvinkel.

Djurägaren ser sällan ormen men ofta har de hört hunden skrika till och hoppa eller springa bort från en plats. Många hundar blir snabbt trötta och hängiga och en smärtsam svullnad i ben eller nos kan bli dramatisk inom loppet av någon halvtimme. I allvarligare fall sprider sig ormgiftet i kroppen där det orsakar inre blödningar och skador på alla kroppens organ.

Om min hund eller katt blir ormbiten?

Akut är det allra viktigaste att hålla hunden i stillhet. Ju mer hunden rör sig desto snabbare kommer giftet att spridas ut i kroppen. Kortison var i många år den självklara behandlingen men numer anses den positiva effekten av kortison vara marginell. Kortison kan dock fortfarande vara indikerat som akut behandling direkt efter bettet eftersom det kan hjälpa till att motverka akut chock och blodtrycksfall. Kortison får dock inte på något villkor ses som ett motgift för det är det INTE. Hunden måste ovillkorligen omedelbart bums till veterinär även om den fått kortison.

Hos veterinären inriktas behandlingen på så kallad understödjande behandling. I första hand innebär detta intravenöst dropp, smärtlindring och övervakning av hjärtfunktion samt blodprov för kontroll av inre organ.  Ibland ges antiserum men eftersom det inte är riskfritt sparar man denna behandling till allvarligt sjuka hundar.

Effekterna av ormgift kan komma långsamt och bli uppenbara först efter flera veckor. Det är därför att rekommendera att man håller hunden i stillhet under minst 14 dagar efter bettet och att man sedan kontrollerar hunden med ett blodprov där åtminstone lever och njurvärden ingår.

Katter tycks vara mindre känsliga för ormbett än hundar men en ormbiten katt bör ändå få korrekt vård, dvs hållas i stillhet och tas till veterinär omgående.

Fästingar är ett slags spindeldjur eller kvalster. Den fästing som är vanligast i Sverige kallas Ixodes Ricinus. Fästingar finns spridda över större delen av södra och mellersta Sverige och utmed Norrlandskusten upp till Umeå. De är beroende av en relativt hög luftfuktighet och påträffas därför ofta i halvhögt gräs intill vatten. Där sitter de i toppen av grässtrån och väntar på att kunna haka sig fast i ett passerande djur. Ju torrare det är desto svårare får fästingen att klara sig. Ta bort en fästing så snart du ser den. Bäst är att ta med en speciell fästingplockare, ta ett stadigt tag vid huvudet och dra rakt ut. Glöm alla kurer med smör, fotogen osv. Det är plockning som gäller. Alla andra metoder kan få fästingen att tömma sitt maginnehåll i såret och då effektivt överföra eventuella sjukdomar den bär på.

De fästingburna sjukdomar som finns är:

Borrelios

Borrelios orsakas av en slags bakterie, spiroketer, som tillhör gruppen Borrelia burgdorferi. Denna bakterie finns i fästingens tarmar och för att kunna infektera hunden måste den i regel suga blod minst ett dygn. Bakterierna tar sig sedan från huden till bindväv, inklusive leder. 

Tiden det tar innan sjukdomen uppträder från att hunden blivit biten kan variera från 2-5 månader.

Symtomen kan variera. Man kan se nedsatt allmäntillstånd, feber, trötthet, ömma, stela leder och hälta som ibland förflyttar sig mellan olika ben, sk. vandrande hälta. I sällsynta fall kan även neurologiska symtom samt oregelbunden hjärtrytm förekomma.

Diagnosen ställs med hjälp av kliniska symtom tillsammans med ett blodprov. I akut skede kan förekomst av borreliabakterier konstateras med hjälp av PCR-teknik, medan djur som haft symtom i flera veckor får en mätbar stegring av antikroppar i blodet. Många hundar som blir smittade utvecklar inte sjukdom utan kan göra sig av med smittan på egen hand. När man utsatts för smittan bildas antikroppar som kan finnas kvar i blodet i åratal. Hittar man antikroppar i blodet kan man därför inte säga att hunden är sjuk om den inte har kliniska symtom. Det är därför viktigt att en klinisk bedömning styr provsvarstolkningen.

Behandling med antibiotika har vanligtvis god effekt. Ett fåtal djur kan dock utveckla kroniska symptom, framför allt från ben och leder. Efter genomgången Borrelia infektion kan man bli smittad på nytt.  

Det finns ett vaccin mot Borrelios hos hund. Vaccinet innehåller skydd mot de tre olika borreliastammar som vi har i Sverige. Antikropparna som vaccinet framkallar verkar inne i själva fästingen och neutraliserar därmed fästingens borreliasmitta. Man grundvaccinerar 2 gånger med 3 veckors mellanrum, därefter vaccinerar man årligen. Den årliga vaccinationen rekommenderas sedan att göras i god tid innan fästingsäsongen börjar, dvs redan i feb/mars.

Anaplasmos (Hette tidigare Ehrlichios)

Anaplasmos orsakas också av en bakterie, Anaplasma phagocytophilum. Fästingen måste även i detta fall ha sugit blod minst ett dygn för att kunna överföra smittan. Anaplasma infekterar neutrofiler, en sorts vit blodkropp. Exakt hur de orsakar sjukdomssymtom är ännu okänt. Det tar ungefär 1-2 veckor från det att hunden blivit biten tills den uppvisar symptom.

De symtom man ser är ospecifika. Akut feber (som kan komma och gå), slöhet, dålig eller ingen aptit samt tecken på smärta, stelhet, ömhet som leder till en ovilja att röra sig är vanliga symtom. 

Man kan ibland se förändringar i blodbilden och då ofta för låga värden av blodplättar samt lymfocyter (en slags vit blodkropp). Lindrig blodbrist och mag-tarmstörningar kan också förekomma. 

Diagnos ställs på samma sätt som vid borrelios, en kombination av kliniska symtom och blodprov. I akut skede kan förekomst av anaplasmabakterier konstateras med hjälp av PCR-teknik, medan djur som haft symtom i flera veckor får en mätbar stegring av antikroppar i blodet. Antikropparna kan finnas kvar i månader efter att man stött på smittan. Precis som med Borrelios så klarar de flesta smittade hundar sig utan att bli sjuka. Efter genomgången infektion kan man bli smittad på nytt.

Antibiotika fungerar även här i de allra flesta fall men sjukdomen kan vara svårbehandlad och kan bli kronisk. Då kan långa antibiotikakurer krävas.

TBE (fästingburen encefalit)

TBE (Tick Borne Encephalitis) är en allvarlig, men tack och lov ovanlig sjukdom som kan överföras från fästingar och orsaka hjärninflammation. Sjukdomen orsakas av ett virus och det finns ingen specifik behandling. Den behandling man kan ge är understödjande t.ex. vätsketerapi och febernedsättande. Endast ett fåtal fall hos hund har rapporterats i Sverige.

Katt

Borrelios och Anaplasmos hos katt kan förekomma, men är beskrivet i mycket begränsad omfatting. Symtomen liknar de hos hund. 

Profylax (förebyggande åtgärder)

Profylax består av att förebygga fästingangrepp med hjälp av veterinärmedicinska preparat mot fästingar
(finns på apoteket), i kombination med regelbunden genomgång av hundens päls för att avlägsna fästingar
innan de hunnit överföra eventuell smitta. 

Numera går det, som nämnts längre upp i texten, att vaccinera sin hund mot Borrelia, men kom ihåg att även en vaccinerad hund bör ha fästingprofylax, eftersom vaccinet inte är verksamt mot anaplasma och TBE!

Om din hund eller katt fått en fästing, avlägsna den genom greppa så nära huvudet som möjligt med fingrarna eller med en fästingplockare och dra bort den försiktigt. Det är inte lika farligt om någon av mundelarna blir kvar som det är på människa. Ibland kan bli en lokal rodnad och svullnad men denna försvinner på några dagar. Svullnaden och rodnaden tyder varken på att hunden har fått t ex borrelia eller inte. Den typiska röda cirkel som människor kan få vid borreliasmitta ”erythema migrans” uppträder inte på hundar.

Dessutom kan man försöka undvika att djuret vistas i högt gräs och fuktiga områden där man vet att fästingarna gärna håller till. 

Om ditt djur har ätit något som du tror kan vara giftigt, kontakta oss eller Giftinformationscentralen för mer information!

Choklad

Choklad är ju fantastiskt gott och det tycker även våra fyrbenta vänner. Choklad innehåller ett ämne som heter teobromin, som är giftigt för hundar och katter. Hundar brukar vara mer förtjusta i choklad än katter.

Mörk choklad innehåller mer teobromin än ljus choklad. En hund som väger knappt 20 kilo kan faktiskt dö av 100 gram mörk choklad. Även små mängder choklad vid upprepade tillfällen kan orsaka förgiftning eftersom teobromin bryts ned väldigt långsamt.

De farliga symtom som uppkommer efter chokladförgiftning beror framför allt på  teobrominets påverkan på hjärtmuskulatur och nervsystem. Hunden kan kräkas och få diarré, dregla, ha ont i buken, få ökad törst och verka rastlös och överaktiv. Den kan få hjärtklappning, oregelbunden puls och i värsta fall kan choklad orsaka allvarliga njurskador, epilepsiliknande kramper, medvetslöshet och död. 

Om man vet eller misstänker att hunden fått i sig choklad bör man snarast försöka att framkalla kräkning. Det bästa är att söka veterinär som kan ge en injektion med kräkmedel. Ju mindre mängd teobromin som hinner tas upp desto bättre. Ta med dig chokladförpackningen så att man kan räkna ut hur mycket teobromin som hunden har fått i sig. 

Om det gått längre tid sedan hunden åt choklad kan man ge aktivt kol som binder giftet, detta kan endast göras om hunden är vid fullt medvetande. Det finns inget speciellt motgift mot teobromin så behandlingen går ut på att påskynda utsöndringen genom att ge dropp direkt i blodet. Om hunden fått kramper eller hjärtpåverkan måste man sätta in behandling för att försöka förhindra och stoppa detta. Ofta tar det flera dygn att behandla en hund med chokladförgiftning men de hundar som överlever brukar bli helt återställda.

Glykol

Etylenglykol eller glykol som man oftast säger finns i kylarvätska. Det finns i de flesta garage och lite spill eller en obevakad flaska kan ha förödande effekt. Det smakar sött och tilltalar hundar och även en del katter. 

Glykol i sig är inte giftigt, utan dess biprodukter som bildas i levern. De orsakar framför allt svåra njurskador och påverkar hjärnan så att djuret verkar berusat.  Förgiftningen delas in i olika stadier och efter ca 0,5-4 timmar ses vinglighet, hög puls och ökad törst. Efter 4-12 kan djuret börja kräkas, vara väldigt nedstämd och hängig och kroppstemperaturen kan börja sjukna. Efter 12-72 timmar kan den få njursvikt och urinförgiftning och har det gått så långt är det svårt att rädda djuret. Ibland ses en tillfällig förbättring efter 12 timmar, man upplever att djuret börjar ”nyktra till” men detta innebär inte att faran är över. 

Om man vet att djuret fått i sig etylenglykol är det viktigt att så snart som möjligt framkalla kräkning. Kontakta därför en veterinär omedelbart. Ju snabbare man sätter in behandling desto större chans finns det att rädda djuret. Vet man inte att de fått i sig glykol kan det vara svårt att ställa rätt diagnos. Blod- och urinprover som visar på njurskada samt typiska kristaller i urinen kan ge vägledning, men det kan vara för sent. Ibland är skadan redan skedd då man kommer till veterinären. Därför är det jätteviktigt att inte låta djur komma åt förpackningar eller utspilld glykol. 

Som botemedel ger man dropp med ett motgift eller alkohol (etanol) som tar glykolens ”plats” i levern. Glykolen utsöndras då i oförändrad form utan att orsaka någon skada. Behandlingen kan behöva pågå i flera dagar och djuret kräver noga övervakning. 

Julblommor

Nedan följer en lista på några växter man skall vara försiktig med.

Julstjärna

Inte särskilt giftig men växtsaften är lokalt irriterande och kan orsaka kräkningar och diarré. Ibland ses också svullnad, framför allt i munslemhinnan samt besvär att svälja.

Julros

Hela växten är mycket giftig.

Amaryllis

Kan orsaka både kräkningar och diarré.

Hyacint

Endast löken är giftig och kan ge kräkningar och diarré

Mistel

Både bär och blad innehåller irriterande ämnen som kan orsaka kräkningar och diarré

Liljor

Många liljor är väldigt giftiga, de innehåller alkalaoider, som kan ge allvarliga skador på framförallt njurarna.

Bulldeg

När ni bakar så är det viktigt att hunden inte kommer åt de jäsande bullarna. Bulldegen fortsätter att jäsa i magen och under jäsningen bildas etanol. Den dunstar normalt och ger den där lite fräna doften åt jäsande deg. Men i hundmagen tas den upp och kan leda till alkoholförgiftning. Det ger till en början symtom som liknar alkoholpåverkan.  Det kan vara allt från vinglighet till att hunden blir medvetslös. Om en hund som väger 20kg äter 300g bulldeg så kan det ge en alkoholhalt på 4,2 promille!

Svampförgiftning

Under hösten är det många utav oss som gärna beger oss ut i skogen och plockar svamp. En del har även hundar som är tränade att nosa upp t.ex kantareller. Men man ska vara uppmärksam då vissa hundar och katter gärna mumsar i sig svampar som de hittar, och det finns gott om giftiga svampar i våra svenska skogar. Det är inte bara de mest välkända flugsvamparna som är giftiga, utan även andra, till utseendet väldigt lika våra matsvampar, som kan vara giftiga.

Beroende på vilket gift svampen innehåller, ger den också olika symptom. De vanligaste symptomen är magont, kräkningar och diarré. Största andelen av våra giftiga svampar innehåller gift som ger dessa symptom. Giftet i sej är inte farligt, men kräkning och diarré kan leda till uttorkning och förlust av viktiga salter, vilket kan bli mycket allvarligt om det inte behandlas.

Förutom kräkning och diarré, finns det giftiga svampar som ger neurologiska symptom, hallucinationer, ökad salivering, andningsbesvär, långsam puls och allvarliga skador på inre organ. Symptomen kan uppträda direkt eller efter några timmar. Skador på inre organ kan även komma efter några dygn till följd av andra symptom.

Om din hund eller katt ätit eller tros ha ätit svamp som misstänks kunna vara giftig, kontakta din veterinär! Tag gärna med en del av den svamp din hund/katt misstänks ha ätit.

För mer information kontakta Giftinformationscentralen. Du kan även läsa mer om olika svampar på www.svampguiden.com.

TR - tooth resorption är en av de vanligaste sjukdomarna i munhålan hos katt.

Det finns undersökningar som visar att drygt en tredjedel av våra tamkatter är drabbade. (TR kallades tidigare FORL som är en förkortning av Feline Odontoclastic Resorption Lesions) Det är ett smärtsamt tillstånd  som karaktäriseras av en successiv nedbrytning av tänderna. Det som händer är att tanden bryts ned inifrån. Emaljen går till slut sönder och man får en blottning av tandpulpan, den del av tanden där blodkärl och nerver finns. TR ses framför allt på kindtänderna men alla tänder kan drabbas.

Man vet inte vad som orsakar sjukdomen. Det finns teorier om olika bakomliggande orsaker t.ex.  utfodring, mekanisk stress, immunologisk bakgrund etc. Forskning i ämnet pågår. 

Sjukdomen kan orsaka mycket smärta och katten visar det ofta genom att den har svårt att tugga eller tappar mat. Ibland beter den sig annorlunda då den ska äta, t.ex. håller huvudet på sned, gnisslar tänder, äter fortare än normalt eller slutar äta hård mat och torrfoder. Vissa katter dreglar, får dålig andedräkt, verkar nedstämda. Aptitlöshet förekommer men är inte typiskt. Det kan också göra ont att äta kall mat och dricka kallt vatten och katten kan då försöka börja äta men avbryter och kommer tillbaka lite senare då det blivit rumstempererat. Ibland märker ägaren ingenting förrän de angripna tänderna tagits bort och katten verkar piggare och gladare. 

På bilderna ovan kan man se både friska och TR-drabbade tänder. De friska tänderna har en jämn och tydlig rot, medan man på de drabbade tänderna tydligt ser att roten är absorberad och att även kronan på tanden är skadad.  (Bild 1: tand 1 TR, tand 2 frisk, tand 3 frisk. Bild 2: Tand 1 TR, tand 2 frisk, tand 3 TR.)

Ofta kan man inte se hela skadan på tänderna när katten är vaken. Det kan vara svårt att undersöka katten om den har ont i munnen eller så kan skadorna vara täcka av tandsten eller tandkött då de ofta ligger i tandköttskanten. Undersökningen utförs därför helst när katten är sövd eller sederad. Då kan man känna på tänderna med en liten sond. Om man misstänker att katten drabbats av TR kan man göra en tandröntgen för att de hur skadad tanden/tänderna är. Veterinären kan gradera skadan och besluta om lämplig behandlingsmetod. Beroende på grad och utbredning av skadan väljer man att dra ut hela tanden eller bara ta bort själva kronan på tanden.

Eftersom man inte vet vad som utlöser sjukdomen, finns inga generella råd för att förebygga den men man har sett att katter med bra munhygien där man borstar tänderna och eventuellt använder klorhexidin att badda tandköttet med flera gånger i veckan har visat mindre tendens att utveckla TR-skador.

Be din veterinär göra en tandkontroll för att utesluta att just din katt drabbats av TR. Det är faktiskt en sjukdom som är vanligare än de flesta tror.

Och kom ihåg, din katt klarar sig bra och mår mycket bättre utan tänder, än med tänder som orsakar smärta!

Livmoderinflammation är en av de vanligaste sjukdomarna hos tik. I Sverige drabbas i genomsnitt var fjärde tik av sjukdomen och det är den i särklass vanligaste orsaken till buk-kirurgi hos hund.

Inflammationen i livmodern kan vara utav olika grad. Till exempel talar vi om endometrit när bara slemhinnan i livmodern är inflammerad och pyometra när livmodern har blivit fylld med var. Sjukdomsnamnet pyometra härstammar från det grekiska ordet pus som betyder var och metra från metrus som betyder livmoder.

Det är viktigt för hundägare att vara medvetna om denna vanliga sjukdom eftersom den kan komma relativt plötsligt och i värsta fall orsaka dödsfall om den inte upptäcks och behandlas i tid.

Livmoderinflammation uppträder framförallt hos medelålders och äldre tikar, men kan ibland ses även hos unga tikar. Man ser sjukdomen både hos tikar som valpat och de som inte har valpat. Tikar som hormonbehandlats för att skjuta upp löp eller de som fått abortsprutor löper ökad risk att utveckla livmoderinflammation. Man har också sett att vissa raser oftare drabbas. Detta tyder på att det även kan finnas en ärftlig faktor som kan påverka utvecklingen av sjukdomen.

En bidragande faktor till livmoderinflammation är de hormonella och strukturella förändringar som uppstår i livmodern efter att tiken har löpt. Dessa förändringar gör livmodern mer mottaglig för infektion med bakterier. Den vanligaste bakterien vid pyometra är Escherichia coli (E.coli).

Symptom

Typiska symptom på livmoderinflammation är att tiken dricker mer än normalt och att hon måste gå ut oftare för att kissa. Om livmoderhalsen är öppen (”öppen pyometra”) kommer det flytningar från vulva som ofta är variga eller blodblandade och illaluktande. Om livmoderhalsen är stängd rinner inte varet ut och livmodern fylls med var. Den kan då bli kraftigt förstorad. I värsta fall kan livmodern brista och var komma ut i buken. Detta leder då till bukhinneinflammation, ett livshotande tillstånd.

Andra symptom på livmoderinflammation kan vara feber, sänkt allmäntillstånd, slöhet, minskad aptit, ont i buken, svaghet i bakdelen, kräkningar samt diarré. Vissa tikar kan ha gått med sjukdomen en längre tid utan att den upptäckts och symptomen kan ibland vara svårtolkade.

Om man misstänker att tiken drabbats av livmoderinflammation kan man efter en första veterinärundersökning bekräfta diagnosen livmoderinflammation med röntgen eller ultraljud. Ultraljud är att föredra då man här kan upptäcka även mindre förändringar. Ett blodprov bör också tas för att kontrollera hur kroppens övriga organ fungerar och om de är påverkade av sjukdomen.

Behandling

Det bästa sättet att behandla pyometra är med ett kirurgisk ingrepp. Man opererar då bort den sjuka livmodern samt äggstockarna och tiken kan inte löpa igen. Om livmodern inte är kraftigt förstorad och livmoderhalsen är öppen så kan man försöka med medicinsk behandling. Man ger då antibiotika och i de flesta fall även en hormonbehandling som gör att livmodern drar ihop sig och tömmer sig på var. Medicinsk behandling fungerar inte alltid och risken är stor för återfall. Oftast kommer återfallen i samband med löp.

Förutom kastrering, finns inga sätt att förebygga livmoderinflammation. 

På Värmdö Djurklinik har vi möjlighet och utrustning både för att diagnostisera och behandla livmoderinflammation.

Myxomatos - kaninpest

Kaninpest sprids via vektorer, loppor, myggor, direktkontakt, insektbett och via inhalation.

Symptom som ses är konjuktivit (inflammation i ögats slemhinna), svullna ögon och könsorgan, varigt sekret från nos och ögon, svullnader i huden ffa på huvud och kropp. Kaninpesten har en mkt hög dödlighet och en drabbad kanin överlever endast i ca 10-14 dagar.

Det finns behandling men ffa för att minska lidandet hos kaninen i form utav antibiotika mot sekundära infektioner, värme, vätsketerapi och sondmatning.

Man kan förhindra smitta genom att undvika kontakt med vilda kaniner, skydda mot insekter och ffa genom att vaccinera sin kanin.

Rabbit haemorrhagic disease (RHD) – Kaningulsot

RHD är ett caliciviris som kan överleva i miljön i flera månader. Det är mycket smittsamt. Infektionen sker via oral, nasal, konjuktival och parental väg, via kontakt med infekterat djur, kadaver, matskålar och bäddar ect. Insekter förekommer som vektorer också.

Det är en hemorragisk sjukdom som ger leversvikt, akut nekrotiserande hepatit, och diffusa blödningar i flera organ.

Alla åldrar kan infekteras men man har sett en resistens hos unga djur (under 8-10 veckor). Inkubationstiden är 1-3 dagar.

Den perakuta varianten orsakar död inom några timmar. Den akuta varianten ger feber, anorexi, blodigt näsflöde, dyspné (andnöd), cyanos och död inom 12-36h. Den kroniska varianten ger gulsot, letargi, avmagring och kaninen dör oftast inom 1-2 veckor i leversvikt.

Det finns ingen behandling utan det leder alltid till döden.

Enda sättet att helt förhindra att kaninen smittas är att vaccinera den.

Det finns vaccin mot kaninpest och kaningulsot. Ring oss för mer information!

Vi får ofta frågor gällande regler kring utlandsresa med hund och katt. Generellt gäller att djuret ska vara ID-märkt, vaccinerat mot rabies samt ha ett EU-pass. Olika länder har olika in och utförselregler, därför hänvisar vi till Jordbruksverkets hemsida, där kan du läsa mer om vad som gäller för in och utförsel av hund och katt både inom EU och andra länder. Följ länkarna nedan så kommer du direkt till Jordbruksverkets sidor om in och utförsel av husdjur.

OBS!

"Den 29 december 2014 ändras den EU-lagstiftning som styr kraven för att resa med sällskapsdjur. Grundkraven är oförändrade, men vissa detaljer ändras. Här nedanför kan du nu läsa om ändringarna och vad som kvarstår." 

Läs mer på Jordbruksverket

Följ länkarna för mer information

Jordbruksverkets guide för utlandsresa med husdjur

Resa inom EU

Resa utanför EU

Införsel av hund och katt till Sverige från annat land